hannamerica.blogg.se

Jag har bara 10 dagar kvar i USA och idag måste jag lämna in min skoldator så det här blir mitt sista blogginlägg. Jag vill börja med att säga att tiden har gått så ofattbart fort. Det kändes som igår jag stod på flygplatsen och vinkade hejdå till familjen och Sverige. Fast å andra sidan känns det evigheter sedan jag var hemma och träffade nära och kära... ja detta är väldigt förvirrande och ännu svårare att förklara. Min tid i USA har varit hur underbar och lärorik som helst och fast att tiden i början var jobbig ångrar jag inte en minut att jag åkte. Jag minns hemlängtan, besvikelsen och tårarna, men efter familjebytet blev allt genast mycket bättre och jag är så glad, så glad, att jag stannade kvar här i USA. Allt jag upplevt och fått vara med om under de här tio månaderna som utbytesstudent är så otroligt svårt att förklara! Jag har träffat underbara människor, levt i en annan kultur, gått på high school, testat på saker jag aldrig hade gjort i Sverige och rest runt massor. Åh, jag minns de förhoppningar och förväntningar jag hade innan jag började mitt äventyr och det är roligt att tänka tillbaka på. Till exempel tänkte jag såhär:

* jag trodde livet skulle bli lite som en high school film (sant)

* jag trodde jag skulle gå upp massa i vikt som en redig americano (falskt)

* jag trodde utbytesstudenten från astralien skulle vara omogen och jobbig (haha fråga mig inte varför. det visade sig ju att hon är helt jävla underbar och jag saknar henne massvis. Hon kommer alltid vara en syster för mig!)

* jag trodde jag skulle äta McDonalds tusentals gånger (sant)

* jag trodde min första värdfamilj skulle äga (falskt)

... och massa massa mer!

 

Nu, de tio sista dagarna jag har kvar ska jag untnyttja så gott jag bara kan med att resa mer och umgås med de närmaste vänner jag har här borta. Usch, det här är så jobbig och kännslomässigt. Jag ser så himla mycket fram emot att få komma hem och träffa alla igen, varje gång jag tänker på det ler jag och hoppar upp och ned av glädje innombords. Men sen så vill jag verkligen inte lämna alla nya människor jag lärt känna här borta heller, för vem vet när jag kommer komma tillbaka? Jag gråter nästan bara av att tänka på det och får en sor klump i magen. Ja vad ska man säga? Det är verkligen bittersweet.

 

Jag har haft en underbar tid i USA och jag är så himla lycklig att jag fick den här chansen. TACK TACK TACK mamma och pappa! Det här har gett mig så många fina minnen.